Alliansens rävsaxar
Inför budgetomröstningen den 3:e december 2014 hade alliansen i princip att välja mellan:
A) Inte lägga fram sitt budgetalternativ. Tillfälligt bryta upp alliansen och låta varje parti analysera och fristående förnya sin politik, för att kunna återkomma gemensamt inför valet 2018.
B) Lägga fram sin egen budget, låta SD rösta för den och försöka tvinga Stefan Löfven att avgå. Därefter hade man kunnat återta regeringsmakten och ha flera månader på sig att sakpolitiskt förhandla med S enskilt innan det var dags för nästa budget. Något som S med stor sannolikhet hade gått med på.
C) Förhandla med S+MP-regeringen om att lägga ner sina röster om budgeten i gengäld mot begränsade eftergifter - tex bibehållen sänkt arbetsgivaravgift för unga och inget förbud mot vinster i välfärden.
Alliansen valde B) och detta gav Stefan Löfven följande alternativ:
1) Avgå och låta talmannen sondera terrängen. Troligtvis hade då M fått frågan om att bilda regering, eftersom deras budget precis gått igenom.
2) Deklarera att extra val kommer utlysas i slutet av december - såvida ingen oväntad förhandlingsmöjlighet dyker upp.
3) Sitta kvar och administrera en alliansbudget - med stor risk för en misstroendeförklaring på sikt.
Stefan valde till medias förtret och alliansens förvåning 2), och efter första opinionsmätningarna satt alliansen i följande rävsax:
C) Förhandla med S+MP-regeringen om att lägga ner sina röster om budgeten i gengäld mot begränsade eftergifter.
D) Acceptera ett extra val och riskera både att tappa ännu röster fler till SD och att något av de mindre partierna åker ut ur riksdagen.
E) Misstroendevotum mot regeringen med aktivt stöd ifrån SD.
F) Decemberöverenskommelsen som fram till 2022 ger största block möjlighet att bilda regering och få igenom sin budgetpolitik oavsett om de har majoritet eller minoritet, utan några sakpolitiska eftergifter ifrån S+MP-regeringen.
Genom att välja F) trodde sig alliansen ha undvikit ett kostsamt extraval, samtidigt som man bibehöll en tydlig oppositionsroll. Men helt uppenbart underskattade man den sovande vargstam som man nu har väckt - de engagerade borgerliga kärntrupperna. De är besvikna både för att man lagt sig platt utan sakpolitiskt inflytande, att man gett Vänsterpartiet mer makt och att man dessutom satt den grundläggande demokratiska principen om riksdagsmajoritet ur spel. Därför sitter man nu i följande rävsax:
G) Inte göra någonting. Då riskerar man att tappa engagerande kärntrupper ifrån Fria Moderata Studentförbundet, Heimdal och fler. Detta riskerar att bli förödande för framtida borgerliga valrörelser. Det finns även en risk för att ett nytt borgerligt parti dyker upp - förutsättningarna har nog aldrig varit bättre.
H) Samarbeta med SD. Enligt färska siffror är 57% av alliansväljarna för ett samarbete med SD. Men det räcker inte - Fredrik Reinfeldts tydlighet har haft stor verkan och jag skulle inte bli förvånad om så många som var tredje alliansväljare skulle fly till MP eller S.
I) Bryta upp alliansen. Detta skulle ge utbrytarpartierna inflytande, men göra det väldigt svårt att på sikt hindra en S-regering.
J) Riva upp Decemberöverenskommelsen och acceptera extraval.
Min bedömning är att C) varit bäst för alliansen både före och efter att Stefan Löfven deklarerat att det skulle bli extra val. Med begränsade eftergifter hade de kunnat minska vänstersvängen av svensk politik - kanske helt stängt ute V ifrån budgetsamverkan. Men samtidigt ändå agera som en självständig och levande opposition, genom att undvika en storkoalition.
Alltså säga som Fredrik Reinfeldt att ni är största minoritet och då är det rimligt att ni får regera. Men bara inom givna ramar, något vinstförbud eller galna skatter blir det inte!
Det ska bli intressant att se om Anna Kindberg-Batra blir vald till ny moderat partiledare den 10:e januari.
31 December 2014